onsdag 31 juli 2013

Cotte utan frontöppning.

I vintras köpte jag fyra meter av ett tunt rutigt ylle från Korps parti-hylla, jag kunde bara inte motstå färgen. Hur det ligger till med just denna sort av rutor, som närmast kan kallas "skotskrutig" är det osäkert med. På den första bilden(från vänster) ifrån ca 1337-1340 syns te.x väldigt enkla rutor som inte alls ser så ut. Och dessutom på en man, vilket också är betydligt vanligare i bildmaterialet än på kvinnor. Till höger syns dock något som absolut kan tolkas som skotskruta, ifrån ca. 1365. Och där också på en kvinna. Kanske var det så att de båda teknikerna för olika sorters rutor fanns paralellt, eller så höll det till på något helt annat sätt.




















Detta är något jag blev presenterad för och började reflektera över efter att jag köpte tyget och jag valde helt enkelt att sy klänningen iallafall, trots lite tvivel. Jag har dock klantat mig mycket under arbetets gång. Jag klippte bland annat ut hål för huvud och hals åt båda hållen på fram och bak-styckena, vilket resulterade i nödvändig skarvning i efterhand. Någonstans halvvägs kom jag även på att jag måste mönsteranpassa för att de som ser mig i klänningen inte ska bli sjösjuka. Jag hade klippt som vanligt(lite hipp som happ för att vara tygbesparande) vilket medförde en stor dos pyssel. Och sedan tröttnade jag. Tog upp arbetet igen, fick i lite fler kilar, tröttnade. Bestämde mig för att göra en kantfläta och en femloopsfläta som infällning och fick upp lite motivation, tröttnade. Fick dit en ärm, och spräckte tyget i ena sidan...


För att få bystsupport har jag en mycket snäv söm precis under bysten. Denna söm har jag illustrerat på bilden nedan, en söm utan bystsupport är utformad som den streckade linjen, och min snäva söm för bystsupport visas genom den hela linjen som går in över frontpanelen, och självklart överlappar den även ryggpanelen egentligen. Bilden är knepig, men jag hoppas någon förstår vad jag menar ;). Det är åtminstone en grav indragning precis under bysten som gäller. Denna är kompletterad med att, liggandes på golvet, nåla in under bysten emellan de två frontpanelerna på mig själv. Lite knepigt, men ger utkastning i form av fantastisk support. Detta demonstreras även på sajten cottesimple, vilken jag lusläser då och då för att det helt enkelt är fantastiskt bra.


Klänningen är med sina fyra paneler och avsaknad av knappar och fröntöppning väldigt enkelt utformad, men har flera roliga detaljer. En av dessa är kantflätorna i ärmavslutningar och halsringning som ger en diskret men ändå väldigt trevlig utsmyckning. Fållen är avslutad på tidsenligt vis genom dubbla rader förstygn, här i svart ullgarn, och halslinningen förstärks som tidigare nämnt, av en fyrkantig snarare än rund(som används till snörningar) finger loop braid med fem loops. Eftersom åbäket sprack har jag även sytt i två lappar med många rader förstygn på de mest sprickobenägna ställena i armhålorna.



Slutsats? Trägen vinner!
Men även: bystsupportande mellanklänning i samma utformning som denna är opraktisk. Dels kan jag inte ta av eller på mig den själv, och risken för nya sprickor är ständigt överhängande. (Alla som läser detta får hålla tummarna för att den förbaskade klänningen inte spricker under medeltidsveckan. Peppar, peppar!)

...Och opraktiskt är ibland snyggt.

Detta är nog mitt sista inlägg innan Medeltidsveckan, men om du ser mig får du gärna säga hej. Var inte rädd, jag är räddast av oss båda ;)

Orange moy bog

2012 var året då jag fick ett skriande behov av en orange klänning. Jag har få enfärgade plagg i min medeltidsgarderob, och detta behövdes göras något åt. Att det blev orange av alla färger finns det flera anledningar till, det är en snygg färg, man ser få medeltidsmänniskor idag med orangea kläder och det är precis lagom utanför min egen comfort zone.

Flera olika versioner av den enklare tre eller fyr-panelscotehardien har jag redan och vems garderob är komplett utan en moy bog-inspirerad klänning. Ärmarna är enligt tidigare utsagor jag hört och sett en eh... pain in the ni-vet-var. Men någon gång ska vara den första och det var dags att trappa upp svårighetsgraden här hemma!


















Två inspirerande bilder under det pågående projeketet!



















Tyget jag till sist valde kommer ifrån det tyska Naturtuche och är helt fantastiskt mjukt, tunt och följsamt. En vän skulle lyfta den nästan färdiga klänningen för några veckor sedan och blev helt paff över hur lite den vägde, och det är talande för den saken ;). Klänningen är ihopsydd med vaxad lintråd och har fällda sömmar av färgmatchat ullgarn. I ärmarna har den infällningar i tunt, vitt linne och knapphål av silkestråd. 22 knappar på vardera ärm är vad antalet landade på i slutändan, men jag är sugen på att stoppa i ännu fler vartefter. Frontsnörningen är förstärkt med lintyg och sydd med samma ullgarn som sömmarna är fällda med. Snodden är en finger loop braid med tre loops, i ett växtfärgat garn jag köpte på Söderköpings gästabud 2012.

Jag har lagt mycket omsorg och tid på att få till en bra siluett och stöd för bysten, och lyckades till sist,  många inprovningar senare. Förutom detta moment var det absolut jobbigaste, föga förvånande, ärmarna. De ärmarna har verkligen inneburit svett, gråt och tårar och till sist eufori när de plötsligt satt där de(typ) skulle. All annan inpassning på kroppen har jag gjort själv, men vid ärmmomentet fick sambon rycka in. För att ha bedrivit största delen av tiden i syslöjden med att påta var han förvånansvärt tålmodig med att nåla in sin flickvän i ylle. Rörelsefriheten i ärmarna är dock fenomenal, sin enerverande utformning till trots!

Det är mycket jag egentligen med facit i hand skulle vilja ha annorlunda med klänningen, men det är något jag fixar vid något senare tillfälle. Den sitter bra och är fin, det räcker för en veckas användning på Medeltidsveckan.





















Jag har tyvärr än dum fallenhet att stå snett...

onsdag 10 juli 2013

Knapphålstips

När fåfängan får bestämma så ska det på en hel hög med knappar på ens 1300-talsplagg. I detta fall är det inte till mig själv, utan till en vän, som också skött större delen av den resterande sömnaden på plagget.

Det här är, enligt mig, bästa sättet att mäta ut knapphål på och är mycket enklare än att sitta och måtta med måttband och krångel. Första hålet vill nog ha lite hjälp av måttbandet, men de resterande behövs det inte till.  Tråden jag använder är 30/2 tjockleken av silkestråd som går att köpa hos canvasshop.se. Denna rekommenderas varmt, både tråden och webshopen. Aldrig behövt vänta mer än tre arbetsdagar för att få mina grejer. Toppenbra!

På första bilden(längst till vänster) har jag de tidigare, på bilden ej färdiga, knapphålen knäppta för att kunna lägga delarna tätt emot varandra och kunna markera med hjälp av skräddarkrita(bilden till höger) var de ska sitta.

Därefter tar jag min sax(som inte är optimal för detta men det bästa jag har till hands) och mäter hur långt in på tyget knappen ska börja, med utgångspunkt i det tidigare knapphålet. Och till sist klipper jag, och syr med langettstygn runt hela öppningen två varv. En gång med större avstånd mellan stygnen, och en gång till med så täta stygn jag kan förmå.



fredag 5 juli 2013

Ensömshosorna

För tillfället är det mycket som ska sys här hemma, och som alltid tar de små, relativt tidsbesparade projekten slut först. Och vad gör man inte då om inte hittar på några nya? Sagt och gjort satte jag mig helt enkelt en dag och började greja med en toille till ett par kvinnohosor i gult ylle och bara en söm. Ensömshosor, eller åtminstone hosor med sömmen under foten, ska finnas omnämnda i bland annat boken "Textiles and clothing c.1150-c.1450". Det är en trevlig konstruktion att handskas med då sömmarna blir väldigt, väldigt få ;).

Toille(uttalas tåall) beskrivs enklast som en(oftast) skräpversion av det färdiga plaggets konstruktion och man gör dem för att kunna pröva konstruktionen innan man sätter saxen i det(oftast) dyra tyg som det egentliga, slutgiltiga plagget ska vara sytt i. Toillen är även ett fantastiskt sätt att få användning av gamla slitna lakan.

Jag började helt enkelt med att klippa ut en generös bit lakan, sa hejdå till allt jag lärt mig om ergonomisk arbetshållning, och började därefter drapera lakansbiten över foten med hjälp av nålar. Jag började med en nål under tårna och arbetade mig sedan nedåt foten och uppför baksidan av smalbenet. När jag satt nålar utmed benet började jag dra och sträcka i tyget för att omplacera nålarna tightare. Också här arbetade jag mig nedåt, uppåt med start vid tån.

När jag kände mig någorlunda nöjd med formen klippte jag bort överflödigt lakanstyg med ca 2 cm sömnsmån till nålarna och tog av mig den, inte särskilt, vackra skapelsen och lade ut denna första fulversion på diagonalen på ylletyget. Här kan man, om man har lite av det slutgiltiga tyget, istället göra en till toille av ännu lite mer skräptyg. Formen på min toille var riktigt ful, och jag klippte ut en större bit av yllet än jag egentligen skulle behöva, för att kunna rätta till detta i lugn och ro på det tyget istället.

För att få en så rak söm som möjligt tog jag ett måttband och skräddarkrita och markerade ca 2 cm in ifrån kanten, utmed där jag ville ha sömmen. Därefter tråcklade jag ihop hosan med rätt stora förstygn och tog på mig den för att pröva hur den satt. Här krävdes det tillpassning av formen och jag satte här nålar där det behövdes, och kompletterade med att rita med kritan där jag tänkte att sömmen skulle vara. Och tråcklade därefter ihop hosan igen, prövade, nålade, ritade, tråcklade och prövade igen. Till sist satt hosan bra och jag klippte bort överflödigt tyg efter tillpassningen, så att sömnsmånen åter igen var 2 cm ut efter hela kanten.

Eftersom jag ville ha ett par klippte jag ut ännu en hosa på diagonalen(se otydlig bild som pga att jag vridit kameran inte alls ser ut att vara på diagonalen... eh) och ritade sedan av detta slutgiltiga mönster på en bit lakan som jag sparar till nästa gång jag vill göra hosor. Som avslutning fällde jag sömmarna på båda hosorna för ökad komfort och slittålighet.

Slutsatser:
Gör gärna flera toiller, tiden det tar är värt det vid det slutgiltiga resultatet.
Tråckla!
Korps tunna vadmal är inte optimal för att få tight sittande hosor, ta gärna ett lite tunnar ylle om du vill ha riktigt, riktigt tight. I mitt fall var detta det tyg jag hade hemma, men tills nästa gång köper jag något annat.

Ensömshosan får även ett plus i kanten för den automatiskt nästan töntigt spetsiga tån. Gulligt!